Drabčík huňatý (Ocypus olens) je druh brouka z čeledi drabčíkovitých (Staphylinidae). Původně byl v roce 1764 zařazen do rodu Staphylinus, což je klasifikace, kterou někteří autoři a biologové používají dodnes.

Der Große Moderkäfer (Ocypus olens) ist eine Käferart aus der großen Familie der Kurzflügler (Staphylinidae). Er wurde ursprünglich 1764 in die Gattung Staphylinus eingeordnet, eine Klassifizierung, die von einigen Autoren und Biologen bis heute verwendet wird.

El escarabajo errante (Ocypus olens) es una especie de escarabajo perteneciente a la familia Staphylinidae. Fue incluido originalmente en el género Staphylinus en 1764;​ algunos autores y biólogos todavía utilizan esta clasificación.

Ocypus olens (l’ocype odorant, staphylin odorant ou staphylin noir), dit « le diable » est une espèce d'insectes coléoptères de la famille des Staphylinidae. Prédateur, il joue aussi un rôle important dans le recyclage de la nécromasse.

Il cocchiere del diavolo (Ocypus olens (Müller, 1764), sin. Staphylinus olens) è un coleottero della famiglia Staphylinidae con forma del corpo allungata, due potenti mascelle con apertura laterale e una particolare coda che si rizza verso l'avversario quando si sente minacciato. È particolarmente aggressivo. La sua dieta comprende coccinelle, necrofori, porcellini di terra, forfecchie, in certi casi opilioni e vermi. Si nutre anche d'invertebrati morti, ad esempio cadaveri di lumache.

Próchniaczek czarniawy, kusak olens (Ocypus olens) – gatunek chrząszcza, jeden z największych europejskich przedstawicieli rodziny kusakowatych.

O lacrau-russo (Ocypus olens), também conhecido como cocheiro-do-diabo ou besouro-de-cavalo, é uma espécie de escaravelho que pertence à família Staphylinidae. Antes de ser incluído no género Ocypus, esteve previamente no género Staphylinus desde 1764.

Jättekortvinge, Ocypus olens, är en skalbaggsart som först beskrevs av Otto Friedrich Müller 1764. Arten ingår i släktet Ocypus i familjen kortvingar, Staphylinidae. Arten har en livskraftig, LC, population i Sverige men saknas i Finland. Det finns ändå ett obekräftat fynd av arten i Finland från 2013. Arten är utbredd i stora delar av Europa, men saknas i Norge, Finland och norra Sverige. Öster ut breder den ut sig åtminstone till Kaspiska havet och söder ut så finns den i nordligaste Afrika inklusive öar i Nordatlanten. Den förekommer också på den Nordamerikanska kontinenten från södra Kanada till södra Mexiko. Arten är relativt ovanlig i Sverige, och har en sydostlig utbredning. I Sverige är arten utbredd längs kusterna från Bohuslän till Uppland med enstaka fynd i inlandet. Kärnområden är Skåne, Blekinge och på Öland och Gotland. I Sverige hittas den lättast under perioden april-september. Där den finns går den ofta att finna under stenar, stockar, vissna löv etc. där även dess föda finns i form av diverse ryggradslösa djur, bland annat maskar, sniglar, spindlar och gråsuggor. Den äter även as. Jättekortvingen är en stor kortvinge, Sveriges största, cirka 28 millimeter lång och helt svart. Som alla kortvingar har den små täckvingar som täcker flygvingarna. Den kan flyga men gör det mycket sällan utan föredrar att hålla sig på marken. Den går också att känna igen på att bakdelen reser sig ifall den känner sig hotad och böjs framåt som bakdelen på en skorpion. När den känner sig hotad kan den också i vissa fall ge ifrån sig en vit, illaluktande vätska för att avskräcka en eventuell angripare. Detta har givit upphov till det tidigare och mindre smickrande svenska namnet stinkande kortvinge.