Der Nordindische Muntjak (Muntiacus vaginalis) ist eine Hirschart aus der Gattung der Muntjaks. Er kommt in Süd- und Südostasien vor, wo er eine Vielzahl an Waldlandschaften bewohnt. Die Tiere leben einzelgängerisch in festen Aktionsräumen und ernähren sich pflanzenfressend von Blättern und Früchten, im Frühjahr auch von jungen Gräsern. In der Regel bringen Weibchen ein Junges zur Welt. Typisches Kennzeichen des Nordindischen Muntjaks ist das rötlich gefärbte Fell. Das Merkmal teilt er mit dem Indischen Muntjak, weswegen beide Formen teilweise auch zu einer Art zusammengefasst werden. Die wissenschaftliche Einführung des Nordindischen Muntjaks erfolgte im Jahr 1785. Der Bestand gilt als nicht gefährdet.

Il muntjak indiano (Muntiacus vaginalis Boddaert, 1785), noto anche come muntjak comune, muntjak rosso settentrionale (per distinguerlo da quello meridionale, M. muntjak) o con il nome locale di kakar, è la più numerosa tra tutte le specie di muntjak. Possiede un mantello morbido e breve, marroncino o grigiastro, talvolta con disegni color crema. Emette richiami simili a latrati, solitamente quando percepisce la presenza di un predatore (da cui il nome di Barking Deer, «cervo latrante», utilizzato in lingua inglese per indicare tutte le specie di muntjak). I maschi sono muniti di piccoli palchi costituiti da un unico ramo che possono raggiungere i 15 cm di lunghezza. Essi si sviluppano ogni anno a partire da un moncone osseo situato sulla sommità del capo. I maschi sono estremamente territoriali e, malgrado le piccole dimensioni, possono essere piuttosto aggressivi. Combattono tra loro per il territorio utilizzando i palchi o i più pericolosi canini superiori a forma di zanna, con cui riescono a difendersi da predatori come i cani.

De noordelijke rode muntjak (Muntiacus vaginalis) is een zoogdier uit de familie van de hertachtigen (Cervidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1852 gepubliceerd door Pieter Boddaert.

Muntiacus vaginalis är ett hjortdjur i familjen muntjaker som förekommer i östra Asien. Populationen listades tidigare som underart till indisk muntjak men godkänns sedan 2008 som art. Utbredningsområdet sträcker sig från nordöstra Pakistan över nästan hela Indien, Nepal, Sri Lanka och Bangladesh till sydöstra Kina, Vietnam och centrala Malackahalvön. Arten lever i låglandet och i bergstrakter upp till 3 500 meter över havet. Habitatet varierar mellan skogar, buskskogar, savanner och andra gräsmarker. Exemplaren äter fallfrukt, unga växtskott, frön, kvistar, mjuka blad och ungt gräs. De bidrar på så sätt till växternas fröspridning. I områden där andra muntjaker lever hittas Muntiacus vaginalis främst i lägre trakter med lövfällande träd. Reviret kan överlappa med andra släktmedlemmar. Allmänt sker fortplantningen under alla årstider men några populationer har begränsade parningstider. Hannar av samma population fäller sina horn under samma årstid. Honor av samma population föder sina ungar ungefär samtidigt. Denna muntjak lever ensam, i par eller i grupper som består av en hona med sina ungar. Individerna stannar nästan hela livet i samma revir men de har inga avgränsade territorier mot varandra. De är vanligen aktiva under skymningen och gryningen. Djuret jagas av leopard, tiger och asiatisk vildhund. Muntiacus vaginalis jagas intensivt av människor men hela populationen är fortfarande stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).